I Japan är figurer och dockor mycket populära och, tvärtemot vad man skulle kunna tro, har de ingenting att göra med den entusiasm och trend som råder kring moderna japanska animer och manga.
Faktum är att traditionella japanska dockor har haft en viktig plats i den japanska kulturen sedan urminnes tider och kan liknas vid sanna konstverk. De är resultatet av många århundraden av innovation, skapande och förfining. En traditionell japansk konst som ständigt har utvecklats.
Vi har skrivit en liten guide till dig om historien, stilen och särdragen hos de japanska dockor som du kan hitta i landet där solen går upp.
Den japanska dockan Kokeshi
Kokeshi-dockor är dockor i trä som består av en cylindrisk kropp och ett runt huvud. De första skapelserna av Kokeshi går 150 år tillbaka i tiden och har sitt ursprung i Tohoku-regionen, i norra delen av den japanska arkipelagen. Dessa dockor skulpterades då av trähantverkare, målades med blommiga mönster och täcktes sedan med lack.
Förr i tiden användes kokeshi som leksaker för barn och som souvenirer för japanska turister. Denna figur i trä har en mycket paradoxal historia och betydelse. Ordet kokeshi betyder “att låta barnet försvinna” och vi ska förstå varför. Under mörka perioder när fattigdomen drabbade en by, tvingades kvinnor döda sina egna barn för att inte döma dem till svältdöden. För varje barn som dödades skulpterades en kokeshi till minne av barnet. På så sätt kunde ingen glömma offret som dessa barn gjorde för byns överlevnad.
Å andra sidan symboliserar kokeshi önskan och längtan efter att få ett friskt barn. Inom japansk tradition ges dessa vackra figurer i trä till en person som ett tecken på vänskap eller kärlek.
Den japanska daruma
Daruma är en lyckobringande figur som är mycket populär i Japan och mycket uppskattad av turister som älskar att köpa dem som souvenirer. Denna märkliga docka med rundad form, utan armar eller ben, är en avbildning av grundaren av zenbuddhismen, den legendariske Bodhidharma. Legenden säger att denne man mediterade i 9 år i sträck, att han skar av sig ögonlocken för att inte somna och att hans lemmar förtvinade av att inte röra sig.
Daruma-dockan är en lyckobringare som gör det möjligt att få en enda önskan uppfylld. När du köper en Daruma är dess ögon tomma. När du formulerar din önskan måste du måla det första ögat och sedan placera figuren på en synlig plats så att du ser den varje dag. När din önskan har gått i uppfyllelse kan du måla det andra ögat och formulera en ny önskan med en annan Daruma.
Den japanska Hina-dockan
De dekorativa Hina-dockorna härstammar från Heian-perioden (794 – 1185) och är nära förknippade med flickornas dag, eller Hina Matsuri, som äger rum varje år den 3 mars. Detta firande härstammar från en gammal sedvänja från Heian-perioden då adeln gav det kejserliga paret figurer som representerade hovet och som skyddade mot onda andar.
Numera firas den 3 mars som en födelsedag för varje liten flicka i landet. Vid detta tillfälle ger familjen henne en ny Hina-docka som läggs till i familjesamlingen. Dockorna kan föreställa det kejserliga paret, hovdamer, musiker, ministrar och samurajer. Beroende på familjens ekonomiska möjligheter kan denna samling bestå av upp till 15 dockor som placeras på en plattform (hina dan) täckt av en röd matta (dankake) enligt en exakt hierarkisk ordning. Denna ordning kan variera beroende på region i Japan, men kejsaren och hans hustru placeras alltid högst upp.
Den japanska Musha-dockan
Musha-dockor föreställer krigare som kan porträttera kejsaren, kejsarinnan, premiärministrar och samurajer eller karaktärer från sagor. Tillverkningen av dessa krigardockor är noggrann och av hög kvalitet, med en imponerande känsla för detaljer eftersom dessa figurer föreställer män och kvinnor i full rustning, med hjälmar, vapen och ibland även hästar. Vissa versioner av Musha-dockan kan ha barnsliga drag som kontrasterar kraftigt mot bilden av krigaren.
Musha-dockan är starkt kopplad till pojkarnas dag som firas den 5 maj och som bär namnet Tango No Sekku. Dagarna före den 5 maj ställs dessa dockor som föreställer militära och mytiska hjältar ut på en liten avsats i tre nivåer täckt med ett grönt tyg.
Den japanska Gosho-dockan
Gosho-dockor föreställer knubbiga bebisar med ett stort runt huvud, små lemmar och en mycket vit hud. Dessa dockor kan vara helt nakna eller klädda i vackra, komplexa kläder, med accessoarer och en frisyr typisk för Edo-perioden (1603 – 1868).
Gosho-dockan, bokstavligen “paldocka“, tillverkades för det kejserliga hovet för att ges i kejsarens namn till varje sändebud som kom på artighetsbesök till det kejserliga palatset. Dessa knubbiga dockor ansågs vara gåvor som förde med sig lycka, skydd och fertilitet. I motsats till vad man skulle kunna tro är Gosho-dockan inte gjord av porslin, utan tillverkad av en blandning av rispasta och krossade ostronskal.
Kimekomi japansk docka
Kimekomi refererar framför allt till en tillverkningsteknik för japanska dockor. Dockorna är snidade i trä och dekorerade med tygbitar. Tekniken går ut på att skära skåror i träet för att trycka in kanterna på tyget som limmas direkt på träkroppen. Huvudet och händerna är täckta med gofun, en vit pasta som erhålls genom att blanda fint pulver av ostronskal och lim. Håret kan vara snidat i träet eller tillagt i form av en peruk.
Kimekomi-dockor skapades i Kyoto på 1700-talet och legenden säger att det var en tjänare som arbetade vid Kamigamo-templet som tillverkade denna docka av tygrester och pilträ som hittats vid Kamo-flodens strand. Ursprungligen bar dockorna namnet Kamigamo med hänvisning till detta tempel. Det var först senare som de betecknades med samma term som användes för tillverkningstekniken, Kimekomi. Denna docka i trä är mycket populär i Japan, och det finns dessutom tillverkningssatser för Kimekomi-dockor för hobbybruk.
Den japanska Karakuri-dockan
Karakuri-dockor är automatdockor som var mycket populära under Edo-perioden. De är det fantastiska resultatet av stor konstnärlig behärskning, teknisk virtuositet och en touch av japansk fantasi. Under vackra kläder i siden döljer denna mekaniska docka ett helt system av fjädrar och kugghjul som gör det möjligt att ge den liv.
Dessa dockor bär också namnet zashiki karakuri, bokstavligen “automatdocka för rummet”. De var utformade för att underhålla och roa gäster under banketter vid det kejserliga hovet, hos köpmän eller helt enkelt i det privata vardagsrummet hos rika japaner.
Den mest populära Karakuri-dockan är utan tvekan te-serverande automaten. Denna docka håller fram en bricka där man kan placera sin tekopp. När koppen är placerad startar automaten och rör sig framåt mot gästen genom att göra små huvudrörelser. När man tar bort koppen från brickan stannar automaten, och om man placerar koppen på nytt vänder den om och för tillbaka den till värden.
Den japanska Bunraku-marionetten
Den japanska marionettteatern började under Azuchi Momoyama-perioden (1573-1603). Bunkaru-marionetterna är omsorgsfullt utskurna i trä och målade för hand. När det gäller huvudet och händerna är de tillverkade av specialister, mästerskulptörer av huvuden, på grund av deras stora komplexitet. Utformningen av huvudet måste nämligen göra det möjligt för ansiktet att ändra uttryck under berättelsens gång, och därmed kunna gå från en ung flickas änglalika ansikte till ett demons skräckinjagande ansikte.
Huvudmarionetterna är mycket höga (från 1m20 till 1m50) och mycket tunga, de kräver att tre personer ingriper för att manövrera dem. En första marionettspelare kontrollerar huvudet och den högra armen, den andra marionettspelaren hanterar den vänstra handen och den tredje rör marionettens fötter och ben. Denna organisation kräver en utmärkt koordination för att ge dockan en naturlig rörelse. Marionetterna som föreställer sekundära karaktärer kan vara enklare och manövreras av en enda person.
