Bland japansk konst som verkligen imponerar, står traditionell japansk teater i centrum.
Japansk teater är en form av dans- och sångföreställning som härstammar från religiösa ritualer, lokala traditioner och folklig underhållning. Denna scenkonst, som erkänts som immateriellt kulturarv av UNESCO, består av flera genrer: Kabuki (folklig form), Nô (dramatisk teater), Kyogen (komisk version) och Bunraku (dockteater).
Låt oss ta en närmare titt på denna exceptionella traditionella underhållning från landet där solen går upp.
🎭 Kabuki, populär japansk teater
Kabuki uppstod i början av 1600-talet och är den traditionella folkliga teatern. Denna form av episk framställning har varit mycket uppskattad i Japan sedan Edo-perioden och lockar en stor publik.
Nishizaki Sakurako och Bando Kotji i Kabuki-pjäsen ”Yoshino Mountain”
Kabukis ursprung
Ideogrammen ”ka” 歌, ”bu” 舞 och ”ki” 伎 betyder ”sång”, ”dans” och ”teknisk skicklighet”. Kabukis essens kommer från den avantgardistiska anda som kännetecknade denna konstform på den tiden. Förr i tiden betraktades Kabuki-skådespelare som excentriker, galningar som klädde sig märkligt (kabuki-mono).
Det var 1603 som den berömda dansösen Okuni genomförde den första Kabuki-föreställningen i Kyoto… en underhållning som snabbt blev populär. Pjäserna spelades dock ofta av prostituerade, och Kabuki blev snabbt förknippat med utsvävningar. Som svar på detta förbjöd Tokugawa-shogunatet kvinnliga artister på scenen 1629. Sedan dess är yrket som Kabuki-skådespelare exklusivt för män.
Kabuki var krigarnas, daimyoernas och handelsbourgeoisins favoritteater under Edo-perioden och utmärker sig genom sina extravaganta kostymer, sminkningar och skådespelarinsatser, samt sin spektakulära iscensättning.
Här finner man dans, komedi, romantik och tragedi, allt inramat av en unik ljudmiljö. Shamisen, ett traditionellt japanskt instrument med tre strängar, uttrycker skådespelarnas känslor och förstärker deras konstnärliga prestationer. Scenen är dessutom utrustad med många anordningar som möjliggör anmärkningsvärda visuella effekter (central roterande scen, maskineri och en gångbro som går genom publiken).
Kabuki i modern tid
Idag behåller denna teaterform sina koder samtidigt som den förnyar sig. Bland skådespelarna kan man faktiskt hitta ikoner från populärkulturen för att nå den yngre generationen.
🙏 Nô, dramatisk japansk teater
Nô är den dramatiska formen av traditionell teater, bestående av lyriska sånger, danser och mimik. Nô har varit en teater för den japanska eliten sedan shogunernas era och är en unik konstform som är både poetisk och andlig.
Föreställning av Nô-pjäsen “Aoi no Ue” eller “Lady Aoi”.
Nô-teaterns ursprung
Nôgaku föddes på 1300-talet under Muromachi-perioden och är den äldsta teaterformen, som ligger till grund för både Nô (lyriskt drama) och Kyogen (komedi). Denna underhållning uppstod före Shakespeares verk och är ett arv från Sangaku, en folklig cirkusgenre från 700-talet.
Nô har sina rötter i religiösa kulter och rituella danser som förr utfördes för att blidka kamis och välsigna böndernas skördar (Kagura). Senare tillförde Sangaku en mer spektakulär dimension genom att integrera maginummer, akrobatik och komiska inslag. Så småningom tog sökandet efter estetik över det sakrala, vilket gav upphov till äkta konstnärliga prestationer. Dessutom betyder ”Nô” ”kraft” och har kommit att betyda ”talang” för att hylla artisternas arbete.
Under Muromachi-perioden antog Nô nya koder som reglerade kostymer, masker, sånger och orkestern. Även om Sangakus anda bevarades, riktade sig Nô nu till krigararistokratin.
Nô-skådespelare
Skådespelarna utövar Nô från generation till generation. Det är alltid män. Shite är huvudskådespelaren och förblir intrigens röda tråd. Klädd i en elegant kimono utför han den långsamma dansen som kallas Kuse. Waki är den sekundära karaktären som hjälper åskådaren att förstå historiens sammanhang. Till skillnad från shite bär han aldrig mask.
Skådespelarna tolkar olika karaktärer såsom män, kvinnor, gamla människor, själar eller till och med kamis, tack vare många Nô-masker, kallade Nômen. Huvudskådespelaren gestaltar oftast ett spöke. Det bör noteras att medellivslängden på den tiden var mycket kortare än idag och att döden var mycket närvarande i människors sinnen.
Nômen-masker
Japanska masker dateras tillbaka till förhistorisk tid (Jomon-perioden) och har använts i århundraden och förblir mycket populära under shinto-festivaler. Nô-teaterns masker är genomsyrade av denna urgamla kultur. Nômen tillverkas för hand och skulpteras ur en bit trä innan de målas. De gestaltar karaktärer grupperade i flera kategorier: män, kvinnor, äldre eller till och med demoner. På så sätt kan skådespelarna gestalta vilken huvudperson som helst.
Exempel på Nômen-masker i trä.
Nô-teater idag
Sedan starten har Nô förblivit intakt och representerar den lokala traditionella kulturen genom klassisk litteratur, japanska legender samt masker, kostymer och kimonos. På grund av sin lyriska aspekt beskriver utlänningar den ofta som japansk opera.
🤣 Kyogen, komisk japansk teater
Kyogen-teatern är Nô-teaterns komiska gren. Den kom från Kina på 700-talet under namnet Sarugaku, bokstavligen ”ap-teater”, och denna satiriska konst utvecklades i Japan genom att integrera medeltidens kulturella föreställningar. Man spelade därför regelbundet demoner och kamis. Dessutom härstammar språket som används i dialogerna från Muromachi-perioden.
Det var först på 1300-talet som Kyogen-teatern kodifierades genom att anta de egenskaper vi känner till idag: medeltida kostymer, typiska masker och stiliserad gestik, under inflytande av den berömda japanske dramatikern Zeami.
Kyogen-teatergrupp, Shigeyama Sengoro.
Kyogen skiljer sig från andra teaterformer genom sina korta och rytmiska pjäser som inspireras av människans brister för att framkalla skratt hos publiken. Namnet, sammansatt av ideogrammen ”kyo” 狂 och ”gen” 言, betyder ”galna ord”. I likhet med Shakespeare och Molière kretsar pjäsernas teman kring vardagliga bekymmer eller människans plats i universum.
Nô-teaterns farser
Lättsam och komisk är Kyogen ett perfekt komplement till Nô-teatern, som är seriös och dramatisk. Nô-scenerna avbryts ofta av Kyogen som ett mellanspel för att lätta på spänningen. Scenen varar i cirka 20 minuter och tjänar till att slappna av åskådarna.
Pjäserna som infogas mellan två akter kallas hon-kyōgen och de som avbryter två Nô-scener kallas ai-kyogen. De ger förtydliganden om föreställningen och ger skådespelarna tid att byta kostym.
👏 Bunraku, japansk dockteater
Mitt emellan Nô och Kabuki är Bunraku en form av traditionell japansk teater ur den dramatiska repertoaren som kombinerar dockor, sjungna berättelser och instrumentalt ackompanjemang.
Bunraku-teaterföreställning på National Bunraku Theatre i Osaka, Kyoto.
Bunrakus ursprung
Bunraku skapades under Edo-perioden på 1600-talet genom att kombinera den musikaliska berättarstilen ”jōruri” med dockteater. Denna unika form av underhållning utvecklades under 1700-talet genom att anta sitt karakteristiska dockspel innan den fick namnet Ningyo Johruri Bunraku på 1800-talet. Temana är inspirerade av medeltida dramer och samtida föreställningar som frammanar dualiteten mellan kärlek och social plikt.
Bunraku-konsten
Bunraku-dockorna är noggrant tillverkade av mästerhantverkare. Varje docka har sitt eget ansiktsuttryck och är klädd i en traditionell kostym.
Dockorna manövreras av tre dockspelare klädda i svart, som endast syns från midjan och uppåt. De blir levande genom artisternas perfekt koordinerade spel för att uppnå en flytande gestik. Den första styr dockans ansikte, kropp och högra arm. Det är vanligtvis den mest erfarna artisten som innehar denna roll. Den andre rör dockans vänstra arm medan den tredje styr benen. Berättelserna sjungs av en berättare ackompanjerad av en shamisen-spelare. Berättaren modulerar också sin röst och sina intonationer beroende på vilken karaktär han gestaltar.
🤩 Japansk teater i modern tid
Idag förblir japansk teater en ikonisk figur för den traditionella japanska kulturen. Både poetisk och estetisk, skådespelarnas sceniska prestation är absolut anmärkningsvärd. Som du säkert förstått är denna typiska teaterkonst en oemotståndlig upplevelse om du besöker Japan!
